Turist i sin egen hemstad.

Jag skulle på möte klockan 17.00. Jag slår upp eniro.se en timme innan och knappar in "hasselvägen 6", får upp en karta och läser av. Okej, det är inte så svårt att hitta. jag be rom att få skjus, jag kunde gå från nobelvägen och in bland husen, då skulle jag nog säkrast och enklast hitta mig till hasselvägen 6. jag gick och kolla skyltar som satt på husen, men ingen hassegatan 6. Så jag forstatte och försökte komma ihåg hur kartan och alla gatunamn var och såg ut från eniro.se. Jag kände inte igen mig. Det var som att jag hade hamnat i en annan stad. Människorna började se allt mer gråaktiga ut och väldigt häniga. Och inte för att jag tror jag inbilla mig, men människorna som gick förbi mig började se allt mer läskiga ut. Där jag gick var sunkigt och äckligt, nästan som ett ghetto fast övergivit ghetto. Det låg några affärer hit och dit, säkert affärer som bara hade pengar inom svarta pengar. Det var som när man var i turkiet, männen stod utanför deras affärer och rökte och titta ut på folket som gick förbi. problemet var att det var bara jag som gick där. Mökret blev mörkare och regnet började komma. Jag gick i varenda gatugränd jag kunde se för att leta efter min adress, men hitta inget. jag var för rädd för att fråga folk med, ska jag vara ärlig så var jag super rädd. Det kändes inte allt som det man är van vid, och alla tankar far runt i huvudet om vad som kunde ske. Stället gjorde mig väldigt nervös och rädd och jag hade absolut igenanning om vart jag var. Efter många om och men med gatuadresser så såg jag julbelsyning i några träd längre fram. Det har inte detta området haft. Inte en enda julbeslyning har jag sett. Bara mörker. Jag ökar takten till dessa träden med julbelysningen. När jag kommer fram ser jag södervärn längre ifrån. Jag får mig ett stort leende. jag går dit med raska steg och börja om från början, denna gången frågar jag människor, som känns som "hemma".