när christoffer sover över hos mig så brukar jag gå upp med han och säga hejdå. ni vet den där hejdå-grejen. sen går jag direkt upp och lägger mig igen. men inte denna gången. det var något somf ick mig attg grubbla i säkert en halvtimme. ni vet, när christoffer gå står jag alltid kvar och kollar ut, som en tönt. bara för att christoffer kanske kollar tillbaka till mig och ler. det är allt jag behöver se, ett leende. jag blir nöjd och som sagt, jag går och lägger mig igen.

idag vard etg andra bullar. jag stod i fönstret och vänta på mitt leende från han när han gick. men inget kom. han titta inte ens tilbaka. jaha..det var det de. han had ebråttom. så bråttom så att han inte kunde ge mig ettg morgon leende? jag gick upp och la mig och försökte somna om. men det gick inte. vad had ejag gjort för fel? vad hade jag gjort? höll jag han vaken i natt? jo det gjorde jag. jag skratta och höll på. men ändå. jag vill ha mitt morgon leende.

sen kom jag på mig själv hur patetisk jag var som ens låg och tänkte på det. "ge dig lisette, idiot du är". det var väldigtg nära för att jag skulle bli en sådan papetiskt flickvän som surar för smågrejer. jag somna om igen. och när jag vakna så skratta jag åt mina egna tankar. usch, vilka idotiska tankar man kan få. aldrig har jag fått det. det blir första och sista gången. nästan lite patetisk beteende. då vill jag inte ens tänk apå de som verkligen menar allvar.