jag kan inte somna. Men hör och häpna! jag satt och funderade över saker som har hänt under veckan och då kom jag att tänka på stunden i stan med anna. när vi gick på gustav och trala efter studentskor. Från ingenstans kommer det en gubbe upp till oss och håller fram en godispåse mitt framför oss och nickar åt den. Ja, vi antog att han försökte bjuda oss på godis. Jag bara titta på han som han vore sjuk i huvudet. Kom nu inte och gnäll om att han kanske bara ville vara snäll och bjuda på godis. Det där var otäckt. Vi fnyste och bara gick därifrån. Under alla åren som liten så fick man höra att man inte skulle ta emot godis från främlingar, det skedde aldrig mig i alla fall, som tur var. Men nu hände det! En gubbe, en godispåse och ett stort leende, jakt efter att lura in någon i hans tygpåse som han hade runt axlen. Nej fy fan! Men å andra sidan, han kanske bara ville vara snäll, eller så var han lite retard bara. Vad vet vi? Nu förstår vi hur viktigt det där budskapet var från våra föräldrar.