Jag är ganska trött på allting har jag upptäckt. Jag försöker hela tiden hitta saker som det är fel på. Detta gäller enbart i skolan. Luften där är riktigt dålig energi. Människor (inte alla) är riktigt dåliga på visa saker. Omogna och självupptagna av så mycket runt omkring. Vänder kappan efter vinden, tar hela näven..bla bla. Det gör mig irriterad och det får mig att fundera över så mycket skit som jag egentligen inte skule behövt fundera över.

Jag har sen jag börja ettan på gyamsniet, verkligen dragit mig undan från de flesta. jag skämtar inte lika mycket mer, jag tvingar fram ett leende, jag hälsar mindre och jag håller mig mest för det jag ska göra. vara där och plugga. jag har inte bara blivit såhär utan en annledning. Allting har sin annledning. Tråkigt är det, men det ska bli skönt att slippa det också. Inte trodde jag det skulle vara så här i ettan. En liten glädjetår släpper man niog den dagen man höjer studentmössan och skriker av lycka. Inte just för att man är klar med skolan, inte just för att man har klarat av sina ämnen, utan just för att man verkligen har dragit sig igenom detta skit, om jag får vara hård mot det. Skit är det rätta ordet för det. Detta skit och barnslighet. Komma ut i världen till riktigt vuxna 20 åringar med. Som har självförtroendet där och inte är avundsjuka för att någon är lite bättre, liite snyggare än sig själv. Någon som har växt ifrån skitsnack.

Den dagen, den underbara sorgen!