kvittar hur jag än vänder och vride på allt idag så har jag bara ett stort leende på läpparna och en massa längtan. Det kan jag utveckla mer om sen. jag måste bara nämna att jag för första gången på år, har just den där längtan och leendet som jag aldrig trodde jag skulle få.

men nu till dagens thing. jag tog sönder mina fvaorit jeans förra veckan. jag ramla och rätt som det är så spricker jeansen därbak. jag gnäller inte, är väl mer upprörd över att jag inte kan använda dom ute mer bara. Nu är det så att jag inte kan använda dom hemma ens för alla klagar på jeansen. jag satt och åt lite middag, och plötsligt så hör jag hur det spricker mellanbenen. 'vafan är nu detta?' - jag kollar efter och då är det byxorna som har spruckigt mer, sittandes. Antigen så är röven för stor eller så spricker allting i stilla takt i min närvaro helt enkelt.