Här sitter jag i mina sjukhuskläder. Här sitter jag och tycker synd om mig själv för vad som pågått och skett under helgen. Jag får visst skylla mig själv. Jag valde det och ansåg att jag visste vad jag höll på med precis som alla de andra gångerna.

Här sitter jag och försöker vara seriös och försöka förstå varför det blev som det blev. Försöker prata med folk. "ojoj, Lisette vad är det du säger? har det hänt? inte bra..." och fem minuter senare så hör jag helt andra meningar "vill du mysa, hahahahaha kolla denna filmen, du är bäst och vackrast"

Har det nångång slått er att man kanske inte alls känner för att höra uppmuntrande ord, även om det är en fin tanke. jag vill bara föröska förstå och försöka prata. Jag vill inte ha någon uppvaktning. Vill bara ha någon som har ett öra fritt till att lyssna. Att få någon att skratta är en väldigt fin take men till och med det funkar inte alltid. Ibland vill man bara bli hörd och då måste man få bli det. Att skratta är bra. Jag älskar att skratta. Men mitt skratt kommer aldrig att försvinna, det finns där alltid. Därför har man alltid tid för att sörja lite också. Folk måste förstå och acceptera.