Ett minus för pigga ungar som vill klappa kaka

Så trött som jag är går jag ur sägen och tvingar mig själv till en härlig och pigg dusch. Borsta genom håret, rullar på med lite mascara på ögonfransarna, sliter och drar i dagens kläderr, springer ner, irrterad och jävlig, drar åt mig skolböckerna, hoppar i mina skor och springer snabbt ut till bussen som jag nästintill missar. När jag kommit på bussen så kan jag slappna av, tänkte jag. Bussen är min avslappningstid med musik och absolut inga tankar what so ever! Jag vill helst inte bli störd och det kvittar om det är en vän eller någon i familjen. Jag ska sitta själv på min buss och njuta av den stilhet den ger. Ironiskt menat. Det finns ingen plats åt mig i bussen så jag får sitta där man ställer barnvagnarna. Helt okej för mig. Jag fixar det. Där sitter jag och sluter mina ögon för att lyssna på musik när det plötsligt svider till om mitt lår. Det verker som in i helvete. Ögonen öppnas och det förta dom ser är ett tjockhuvud som dregglar för fullt med sin napp. En pappa med ett barn hade joinat bussen. Där sitter den här ungen och ler och klappar kaka-lek med mitt lår. Det var inte långt ifrån men väldigt nära som jag var på väg att säga till ungen. Men jag tänkte att kanske hans älskade far skulle säga till han att inte ska klappa kaka-lek med någon främling, men inte ett ljud från pappan. Det är sött och tuttinuttit, men absolut inte på min morgon. Jag vill ha ensamhet och tystnad. Lika mycket som människor klagar över att färmlingar går fram till deras barn och klappar på dom som om det vore en hund, lika mycket har jag rätt i att säga att en unge får inte gå och klappa på mig hur mycket dom vill, speciellt inte om ungen är en främling. Deras söthet och dreggel avstår jag helst ifrån när det är mitt på morgonkvisten, annars bringt it on. Jag kan nog klappa kaka-lek med barn, som bara den! Klappar kaka tills händerna blir röda!