Medans christoffer är i bulgarien så har jag haft fullt upp med att svara på en enda fråga: blir du inte svarsjuk nu när han inte är hemma?

Den du är kär i, den du älskar är borta från dig i två hela veckor. way to long, även om vi inte träffas mer än en till två dagar i veckan så är två veckor för mig väldigt mycket. jag få panik, och jag sitter och fantiserar vad man har på sig när vi ses. Vad som kommer att sägas, dessa fjoliga, men för mig väldigt väldigt underbara tankar. Visst kan jag bli svartsjuk, men varför?
Mitt förtroende för honom är enormt stort. Det har aldrig varit så stort innan och det känner jag själv av. Jag kan verkligen koppla av, kvittar vart han befinner sig. Enstaka tankar kommer upp som tyder på svartsjuka, men samtidigt kastar jag det åt sidan och tänker på det bättre istället. Just the way i like it... jag tror inte bara det har med ett förtroende som bygger upp något starkt i något förhållande, men däremot tror jag det har en hel del vikt i det hela. Med kärlek kommer svartsjuka, men man måste lära sig att tygla den. Och här sitter jag ensam på mitt rum och C är i bulgarien.

Kom igen, bara för att någon åker utomlands och man är ensam, så betyder det inte att den som är hemma ska sitta svartsjuk. Det finns lika många frestelser här hemma som i utlandet! (som alla tänker, att det för det emsta händer mycket skit utomlands) Lite fel i det, händer lika mycket skit på en enkel hemmafest i sverige som utomlands nästan. Jag litar på C fullt ut, därför känner jag mig så avslappnad med det. Två veckor, pain in the gump! Saknar han, och det är svin härligt att känna den saknaden samtidigt som det är svin jobbigt att sakna så pass mycket.
Om jag gör om det igen? Pga saknanden så nej, nästa gång följer jag gärna med. Får jag inte? Nehe, vad ska jag göra. Sätta fast han i sängen och titta surt på han och säga "du skulle bara våga.." ? vad är det sunda med det?

okej svar på vännernas fråga, kortochgott: jag är inte så svartsjuk som ni förväntade er.