Det är väl typiskt ändå. Det regnar och man lyssnar på lite love making musika. Det är då alla känslor kryper fram. Fast...jag gjorde ett försök. Jag stängde av musiken och lät känslorna komma av sig själv. Och det är väl typiskt...så kär man är. :) Jag har aldrig fått uppleva att sakna någon såhär mycket, eller få en smak av hur den riktiga kärleken är. Jag tar inte åt mig på vad folk kan gnälla om hur töntigt och fjolligt allt låter. Jag har själv sagt det innan, för jag var bitter över att det jag haft innan inte var så perfekt som jag ville. En lögn som jag lura mig själv på att den var perfekt. Jag hann aldrig känna saknanden. jag hann aldrig känna av hur mina känslor var, jag hann aldrig uppskatta kärlek. Jag hann aldrig tycka vad som var rätt och fel i kärlek, jag skapa mina egna regler med lögn och svek och fick tillbaka i lögn och svek. Min bittra sanning i tidiga och äldre förhållande. Jag vill inte se tillbaka i det, men jag måste för att se vad som har skett, för att verkligen se vad jag lärt mig. Och nu ser jag något som är otroligt stort. Jag är verkligen kär. Inget jag kommit på nu, men jag har verkligen kännt av det. Det finns inget som kan hindra mig. Det finns inget som säger till mig vad jag ska göra, säga eller ta vägen. Det finns ingen som kontrollera mig. Det finns ingen som kräver att få träffa mig varenda dag. Det finns ingen som kväver saknaden, ingen som kväver känslorna, ingen som döljer något, ingen som ligger med någon annan. Den bittra sanningen...

Jag har lärt mig att jag inte gjorde något fel i mina handlingar tidigare. Jag var fast och instängd. Vad är det man säger? Vild häst i tyglar? Eller det säger man kanske inte. Det jag vill komma fram till är att, om jag bara hade fått göra det jag ville och fått säga det jag kände för så hade jag inte sett ner på att vara kär. Jag hade aldrig kommit in i min såkallade dåliga period och betett mig som jag klara mig själv i livet utan någon annan. Kärlek förstörde mig, ansåg jag. Det var kört. Månander hade man försökt men inget gick. Jag trodde jag blev starkare när jag istället blev allt svagare och tappa självförtroendet på allt. Då var det bara för mig att gå ut och söka bekräftelse. -Se vad kärlek gjort med mig-, tänkte man. Man la det på hyllan, man koncentrera sig på sig själv. man orka inte tänka på det, men den äckliga kärleken man varit med om innan påminde en hela tiden, man var rädd för att allt med kärlek var så dryg, så smärtsam och så plågsam. Man börja undra om man verkligen upplevt kärleken överhuvetaget? Det vara några månader sen var det bara att spela med... det kunde väl inte vara kärlek? Jag hade inte upplevt, det kunde jag inte gjort. Alla säger hur underbar den är. Vart var det underbara jag upplevt?

...och där står jag, med min mobil i handen, uppsminkad och höga skor mitt under vintertid i januari. Står där på ett dansgolv på något som hette Slagthuset. Där har man bara upplevt några få roliga kvällar. Efter några år står man där igen. 19 år och känner sig mer än fri och nöjd. Fri och nöjd över att man klarat av allt det där hemska som man blivit utsatt för. En del säger jag överdriver, men för mig var den ett enda stort krig. Jag kände mig för första gången nöjd och fri.
och där står han, med sin stiliga skjorta, med mobilen i hand och skriver sms. Jag skrattar, såklart! jag är nervös och vet inte riktigt vad jag ska ta vägen eller vad jag håller på med. jag förstör inte det jag byggt upp nu? Jag klara inte en gång till....inte en gång till. Men visst, kör på. Det kan inte vara så farligt. Och han ser inte så farlig ut. Utan mer så där mysvänlig ut. Vad kan jag mer tänka när jag får syn på han för första gången? :)

Mycket mingel runt slagt, mycket redbull drinkar och mycket prat bakom vita gardiner (som jag för den delen kan sakna idag), men ingen puss, ingen taffsande? Var något fel?
Vi stod vid baren och beställde in redbull drinkar. Vi tjaffsade om något skojeri, och fick ge en puss på kinden som ett förlåt, om jag minns rätt (för mycket redbulldrinkar :) och han vänder kinden så att plötsligt förvandlas kinden till en mjuk mun och pussen på kinden slutar med en puss på munnen. Mitt hjärta går i hundra nitto. Jag vill bara vända och vrida på mig och bli röd i ansiktet. Hoppa omkring och vara glad. Han är inte ingen slibbig och äcklig typ, det visste jag, men nu fick jag bekräftelse på det. En sådan kliche med pussen på kinden charma mig. han charma mig. vem har charmat mig innan? Ingen. Tankarna gick i ett och just den här tanken for runt "han charma mig..." . jag var i ett magiskt tillstånd. Ett tillstånd där jag lät mig lita på mig själv och bara följa det hela vägen ut. Jag vakna upp hos han dagen efter, med ett skratt så underbart och så plötsligt så jag var tvungen att känna efter var det var. Jag var fortfarande charmad totalt! :)

Idag, snart snart snart åtta månander sen är jag lika charmad. Jag får underbara rysningar över hela kroppen så fort han lägger handen på mig, eller säger mitt namn. jag kan vakna upp med att skratta eller le. Det är inget att jag måste le för att jag är tillsammans med någon! Utan nu ler jag utan att jag vet om det, jag skrattar utan att jag vet om det och jag är lycklig utan att låtsas. Det bara kommer. Jag andas in och säger stolt "jag vet" när folk kommer fram till mig och säger "vad kär du ser ut att vara" - vilket dom fortfarande gör! Efter åtta månander !! - jag har bara upplevt att man är kär i en till två månander, sen är det över. Men inte nu, det håller i sig och jag behöver inte ens kämpa för det. jag behöver inte anstränga mig, utan känslorna kommer och dom blir bara större och större. Saknanden blir allt mer plågsamt men så underbar. Aldrig har jag fått uppleva saknanden såhär. jag har fått uppleva hur det är att träffa någon efter en lång tid saknand och bara få hålla om och känna personens närhet och tänka att inget, absolut inget i världen kan slå känslan av att sakna någon. Absolut inget/ingen kan slå det!

Jag behöver inte vara hos han dygnet runt för att veta att han är min eller att han verkligen är hos mig. Jag får veta det på helt andra sätt. han ger mig små blickar och små leendet när han pratar med mig. Han tittar lite snett under bio filmerna på mig och ler. han vaknar upp och dra mig närmare intill han på morgonen/nätterna om jag ligger ensam. han diskuterar med mig och envisas. han tar tag i mig och drar upp mig när något går fel. han säger spontana saker till mig som tex: att jag är vacker, att jag gör han lycklig, att jag är hans. Spontana ord helt plötsligt! Han har lärt mig att kärlek, det är fint, det är vackert, det är han!

Jag skriver dessa orden med stolthet, för jag har inte varit den som sprungit runt och kärat ner mig i varenda man träffat. Tvärtom. jag kunde äcklas. Men inte nu, jag är kär. jag vet om att kärlek kan göra ont. Lika mycket som den kan vara vacker, kan den göra ont. Men det är en del av det. Alla dessa fjolliga ord och tankar, som vi kan kalla det, är för mig ren kärlek. Så som jag inte upplevt det. Och det är klart, han har sina dåliga sidor precis som jag: som tex när han frågar om han ser bra ut i det han bär på kroppen, typ tusen gånger! Men de dåliga sakernna märker man inte av, man bryr sig inte om det på samma sätt, utan man lär sig att älska dom och säger att det är en del av allt. Och det är det! För mig är det så.

Jag vill stanna upp här och ha det såhär. Sen vart känslor tar en vet man aldrig. Det kan man aldrig styra över. Precis som inget kan styra över detta nu. Jag hade aldrig fått för mig att skriva om en person jag träffat öppet såhär, eller pratat om personen till andra. Det skulle aldrig komma på frågan, så öppen var jag inte då. Jag undvek det faktiskt. Men inte nu. Jag kan inte. jag vill att alla ska veta och alla ska se det. verkligen alla!

Christoffer är den lyckan en person sa att jag aldrig skulle få. Men se och lär :)